Lina är 12 år gammal och får kostnadsfri behandling i Köpenhamn. Ensamstående mamma har äntligen råd med biljetten till vår klinik på andra sidan sundet.
– Hur känns det att vara blöt om händer och fötter när du är med dina kompisar, frågar jag.
Det stockar sig, med gråt i halsen svarar Lina.
– Det är inte roligt.
– Vad säger dina kompisar, undrar jag.
– Att jag luktar illa. Ingen vill vara med mig, säger Lina som nu gråter.
Eftersom Linas mamma har ont om pengar har det inte blivit några behandlingar senaste året.
– Jag vet att du har det jobbigt, men nu ska du bli torr, lovar jag.
Nu i Norrköping. Lina är vuxen.
– Var har du varit, frågar jag. Så roligt att se dig.
Lina ser härjad ut. Röklukt. Uppskurna armar. Yttre manifestationer med tatueringar och piercingar. Men samma ansiktsuttryck, med den där lilla tvekan innan hon svarar.
– Sist jag såg dig var du ett barn. Hur har det gått att bli vuxen?, undrar jag.
– Inte så bra, svarar Lina. Jag blev så mobbad p g a mina svettningar att jag knäcktes. Jag tyckte att jag var värdelös och började göra mig själv illa.
– Varför kom du inte på behandling hos mig?, frågar jag
– Vi hade inte råd. Hudmottagningen skrev ut Ditropan tills tandläkaren förbjöd mig, svarar Lina.
– Varför kommer du nu?, undrar jag.
– För att det är gratis. Ska på anställningsintervju nästa vecka och får ångest över mina blöta händer när jag ska hälsa, förklarar Lina.
Efter en kort stund av tystnad frågar jag.
– Hur har hyperhidros påverkat ditt liv?
– Svetten från mina fötter gjorde att jag luktade illa. Jag blev grovt mobbad. Jag ville leva men jag straffade mig själv. Jag blev rädd för människor, svarar Lina.
Linas liv kunde sett annorlunda ut med adekvat sjukvård. Ett barn utan välbärgade föräldrar klarar inte kampen, att bli den hon vill bli om hon lider av hyperhidros.
– Det bästa råd jag har till dig Lina är att bli rik. Som rik klarar du dig alltid, säger jag.
– Jag vet, svarar Lina.
Vem bär ansvaret för att Lina inte kunde få hjälp i ett av världens rikaste länder?
SSDV naturligtvis. Läkare som inte förstår. Läkare som inte ids. Regionerna naturligtvis.
En svällande organisation som glömmer att skattemedlen ska gå till patienter.
Vad hade jag kunnat göra?
PS: Lina heter något annat och gett mig tillåtelse att berätta. Att jag minns hennes besök som 12-åring i Köpenhamn, beror på att vi gjorde en filmad intervju ämnad för läkare. Tack Lina! DS.
Carl Swartling
