Snaran runt halsen. Skulle bara sparka undan stolen hon stod på.
– Var det rädslan för att dö som fick dig att överleva, frågar jag.
– Nej, mitt liv är inte värt att leva. Dom sista fem åren är jag helt isolerad. Jag kommer inte ut ur min lägenhet. Allt har gått fel när sjukhuset slutade att behandla min hyperhidros, svarar Rita som är 32 år.
Det är andra helgen vi har öppet på kliniken i Norrköping som har avtal med Region Östergötland. Patientlagen gör det möjligt för alla i Sverige att komma till oss och få behandling av hyperhidros från händer och armhålor för vanlig patientavgift.
– Jag grät när jag förstod att jag skulle få gratis hjälp av er, berättar Rita. Jag vill leva igen och längtar till mitt arbete, berättar Rita som gråter och skrattar om vartannat under hela behandlingen av händer och armhålor med botulinumtoxin.
Jag frågar Rita vilken bedövning hon önskar innan 400 stick i händer och armhålor.
– Det spelar ingen roll. De sista åren fick jag ingen bedövning på sjukhuset, säger Rita.
Rita har haft ett tufft liv präglat av sårbarhet och psykisk ohälsa. Ätstörning som ung. Ärren på underarmarna påminner om tidigare ångestlindring med kniven.
– Och din hyperhidros? Hur påverkar den dig då och nu, undrar jag.
– Allt. Den får mig att sitta hemma, den får mig att vara självdestruktiv, den har medfört att jag är helt isolerad, förklarar Rita.
Livet fick en vändning när Rita fick hjälp med botulinumtoxin från sjukhuset. Både händer och armhålor behandlades. Under 3 år fungerade livet, med ett heltidsjobb och fysiskt och psykiskt välbefinnande.
– Först slutade personalen att ge bedövning, sedan minskade dom doserna av botulinumtoxin, sedan fick jag behandling då och då, och till sist inte alls, berättar Rita som i 5 år har varit sjukskriven.
Istället för adekvat vård på sjukhusets hudavdelning, hamnar Rita inom psykiatrin.
– Jag är med i en KBT-grupp där vi ska lära oss att leva med våra handikapp. Min terapeut säger att ”svettas gör alla”, och uppmanar mig att visa mina svettningar för andra, berättar Rita och gråter.
Rita ringer hudläkaren på sjukhuset upprepade gånger. Han tröttnar, han kan inte hjälpa henne mer.
Tillbaka till ögonblicket när Rita ville ta sitt liv.
– Varför överlevde du?, frågar jag.
– Min katt kom och lekte med repet och tittade på mig, minns Rita.
Under två helger har jag och mina medarbetare behandlat 60 patienter från hela Sverige på vår nyöppnade mottagning i Norrköping. Alla berättelser skakar om oss. Vi måste jobba mer och hårdare inser jag. Stat, regioner och hudläkare har övergivit patienter med hyperhidros.
Sedan tänker jag på ”Lubbe” Nordström som gjorde uppmärksammade radioreportage om Sveriges framväxt på 30-talet; miserabla levnadsvillkor med vägglöss, utedass och kalla bostäder.
”Lort-Sverige” skrev Lubbe Nordström.
Mina tankar lämnar 30-talets lort, och 90 år senare är Sverige ett oerhört rikt land men samma lort för den som lider av hyperhidros. Lort, lort, lort…..
Rita finns men heter något annat. Hon har gett mig tillåtelse att berätta hennes historia.
